Ibland hittar man bara rätt gitarr. Direkt. I slutet av perioden 1983, i slutet av Die Zuckerfabrik i Hässleholm/Lund, blev jag helt hooked på 60-talsmusiken igen. Från Die Zuckerfabriks depp-rock till 60-tals psykedelia och folkrock. The Beatles och The Byrds, Walker Brothers och Velvet Underground, The Seeds och Love, Jefferson Airplane och framförallt The Doors. Och Neil Young/Crosby, Stills, Nash & Young/Buffalo Springfield krävde en annan gitarr än depprockens svarta Fender Stratocaster. På Musikbörsen i Malmö hängde en röd Gibson ES 335 bredvid denna skönhet. Jag provspelade och valde Epiphonen direkt. Nästa steg blev att försöka byta in Stratan. Det gick, med lite övertalning. Epiphonen har varit med på många, många spelningar och är mkt pålitlig. Bigsby-tremolon kom till ca 10 år senare. En period, en mörk period, funderade jag på att sälja gitarren då den inte höll stämningen, men så bytte jag till tjockare strängar och det blev en helt annat och bättre ljud och den höll sedan stämningen bättre också. Bigsby-svaj/tremolo klär alla gitarrer och det håller stämningen bra. På gitarrhuvudet är fäst en hoprullad sedel, ditsatt av en åhörare av pur uppskattning under en spelning. Denna gitarr får man begrava tillsammans med mej en gång…<3
Comments are closed